Med ordet "dövblinddos" menar jag att få umgås med andra personer som också har dövblindhet. Det är så värdefullt i ett samhälle och en vardag där man annars känner sig lätt utpekad som annorlunda, olik, fascinerande eller makalös och otrolig. 

Lika mycket som jag behöver min dos av dövblindhet har jag ändå ett behov av att umgås och vara i den sk "seende och hörande världen". Där får jag chanser att krossa fördomar, bryta normer och visa att jag minsann är så mycket mer än bara dövblind. .

Bådadera umgänge behövs för balans som sagt! 

 veckan var den bästa på länge. Efter att ha fått utstå okunskap och urdåligt bemötande av först min hemkommun, Försäkringskassan (allas vår favoritslagskämpe) och sen även bakslaget att den tilltänkta nya arbetsgivaren och arbetsplatsen ändrat åsikt eller uppfattning och dragit öronen åt sig... Usch nej, det är då en rejäl dövblinddos behövs!

Så för snart två veckor sedan inleddes DBUs 25årsjubileum i Stockholm. DBU är en rikstäckande förening för barn och unga från 0-30 år att samlas och umgås. Alla har vi en sak gemensamt - vår dövblindhet. Jag själv har varit medlem nu i 22 år, sedan sex års ålder då jag fick följa med min storasyster då hon skulle åka på roligt sommarläger för andra som såg och hörde illa. :) 

För att fira föreningens 25 år så har det varit tårttävlingar, poängjakt i Stockholms stad, gokart, fest med 90-talstema och sist öppet hus för fler att delta och ta del av vad DBU betyder för många av oss.

Jag blev tillfrågad att berätta om min DBU-resa och vad föreningen kommit att betyda för mig vilket jag mer än gärna gjorde. Det är svårt att sammanfatta och klämma ihop 22 år på en timme men jag tyckte mig lyckas rätt bra! 

Mindre än 24 timmar efter att DBU-helgen tog slut så satt jag och Hilli återigen i taxin på väg mot nya äventyr. Denna gång till Mullsjö utanför Jönköping och årets ledarhundsvecka på Mullsjö folkhögskola. :) 

Där ges vi möjligheten att utvecklas som ledarhundsekipage samt att vi får chansen att träna på något extra som vi kanske har lite problem med. 

Hilli älskar att jobba och roligare blir det när det är fler kompisar och kollegor i närheten. Mullsjö fick se upp då det kom sju ledarhundsekipage på rad och tränade olika markeringar så som trottoarkanter, lyktstolpar och mindre markerade stolpar för övergångsställen. 

Det blev även en och annan hinderbana med en lömsk frestelse däri. ;) Hillis uppgift var att leda mig runt hindren och någonstans på vägen fanns det något som var tänkt att distrahera henne men som hon skulle ignorera. I det här fallet en smörgås. 

Ojoj! Labradorer som äter ALLT och ALDRIG säger nej till något ätbart. ;) 

Jag var bra nyfiken på hur det hela skulle gå. Och faktiskt så var hon en gång lite för väl intresserad av den där smörgåsen. Hon tänkte säkert att "jag kan ju bara böja mig ner på väg förbi och snappa åt mig den!" Jojo... genialisk plan men tji fick hon.. Intill mackan satt nämligen en av instruktörerna med en vattenspruta redo att försvara sin smörgås. ;) Ett rejält sprut över hennes ansikte och hon såg till att aldrig närma sig den där läskiga smörgåsen igen haha. Nästa omgång gick hon i en vid halvcirkel runt den utan att ens titta på den.

Det fanns däremot en annan labbe med samma genialiska plan som Hilli. Han lyckades till och med snappa åt sig smörgåsen - just för att han gav blanka tusan i att han fick hela fejset och munnen nedstänkt med vatten.. det resulterade i en snabb brottningsmatch där tre delar smörgås till sist blev resultatet hihi. 

Alla deltagare med ledarhund har dövblindhet i olika grad och har haft ledarhund olika länge. Det är alltid intressant att höra och upptäcka hur andra ekipage jobbar och märka skillnader mellan hundarna. De är ju individer precis som vi och - just som vi ibland kan uttrycka, "jag är ju bara människa" - så är de också bara hundar. De är inte helt felfria och robotduktiga. Det blir missar och felsteg som både hund och förare sen lär sig av. Och sakta men säkert så bygger man stadigt upp en relation, ett teamwork. Det är först nu jag känner att jag vågar prova och utsätta mig för allt svårare utmaningar tillsammans med Hilli. Vi utforskar nya vägar, börjar sikta på att ta lokalbussen och tåg mot stan istället för färdtjänst. Och så den nya roliga prövningen... att börja jogga/springa tillsammans. Det är ännu lite ovant men väldigt roligt! Först när vi testade oss för tyckte Hilli det var jättekonstigt och glömde totalt bort att jobba samtidigt. ;) Nu efter några omgångar så går det mycket bättre. Tanken är att hon ska hålla kanten och inte springa ut med mig i vägbanan där trafiken kan möta oss. Börjar därför lite smart på gång- och cykelvägar där det är mindre störningsmoment. Det känns oerhört härligt att försöka springa igen och det fungerar. Är det något jag saknar så är det att kunna springa och rensa huvudet med inget annat sällskap än naturen. :) 

Nu, tillbaks i vardagen som alltmer kan kännas som ett okunskaps- och fördomsVM, så känns det bra att ha tankat energi och identitetskännande med likasinnade. Känner mig redo att ta upp fighten och fortsätta påvisa att jag minsann är helt jävla oslagbart bra - för att jag just är den jag är!