Jaha.. nu har det varit 2011 i en vecka typ.. nej vänta nu två veckor har det gått.. det säger väl bara baaam så har det blivit 2012 

Tiden går väldigt fort inser man ibland.. det här nyåret 10/11 så är det exakt tio år sen jag upplevde mitt livs mardröm...hittills.. minns det fortfarande som det var igår, alla maskiner, lukten av sjukhus och de kalla sängarna..
nej usch, blää, inte tänka på det nu!
det går inte att förändra det som varit men man kan alltid försöka påverka framtiden :)

Folk säger ofta till mig att dom beundrar mig för att jag ändå är så positiv, dom frågar hur det kommer sig att jag kan vara det trots allt som man fått stått ut med.. och, ja.. vad ska man säga?
när jag var liten fick jag lära mig att det inte hjälper att säcka ihop och tänka att gud vad synd det är om mig..
jag är född funktionshindrad, jag ser och hör dåligt..  man lär sig leva med det :)
man vet vad man klarar av att göra utan att det blir alltför mycket ljud eller mörkt eller för ljust o.s.v.
visst sen gör man en del galna saker också, nu var ju inte jag den lugna fina söta tjejen som satt stilla och gjorde precis som mamma gjorde direkt.. jag var rätt så mycket tvärtom..  jag sprang runt och krachade i dörrar, hyllor, you name it, jag slängde ner mina glasögon i trappan när jag var sur över att behöva ha dom, tror jag gjorde sönder fyra par glasögon på det sättet (a) det gick kanske inte ett halvår utan att jag hade plåster någonstans på kroppen.. så jag var ganska vild av mig hihi.. 

Det har funnits stunder då man tänkt att "varför just jag? varför kunde ingen annan få det?" och så.. men det går över, jag vet inte hur många gånger jag tänkt för mig själv att nej det går inte det kommer aldrig att bli bra och bla bla bla
men man måste få vara negativ för att senare bli positiv igen. Det funkar inte att hela tiden vara glad och allt är frid och fröjd, inte bara för mig utan för alla.. livet är inte så enkelt.. fast det kanske borde vara det? nej det måste vara lite komplicerat också, det blir som en våg, hälfen plus, hälften minus..

Nyåret 00/01 vändes mitt liv uppochner.. min näthinna lossnade i det högra ögat och dom lyckades inte få till det riktigt så jag tappade synen, jag minns hur rädd och otröstlig jag var, jag skrek åt mamma att jag inte ville vara med längre och att jag ville åka hem. Lika när storasyster och pappa lämnade mig och mamma så ville jag springa efter och följa med dom, mamma fick hålla fast mig i sängen så att jag inte slet ut alla sladdar och sprang efter.. jag ville inte vara kvar där..  jag kan drömma mardrömmar ibland och se allt framför mig igen som om jag var med i rummet.. jag vaknar alltid när jag ser mig själv ramla ihop på golvet och stortjuta med mamma kramades om mig.. det har alltid varit svårt att somna om efter det så jag går oftast upp då oavsett vad klockan är och sätter på en film eller nåt för att tänka på annat. 

2005 hände samma sak igen, fast på vänstr öga, den enda syn jag hade kvar, det här var mitt på sommaren, då alla hade smemester, pappa brände på gasen till uppsala men där kunde dom inte hjälpa mig, det fanns inte tillräcklig personal så om jag skulle stannat där skulle jag fått vänta fyra dagar, vilket skulle leda till att jag blev blind. 
så läkaren frågar mig om jag vill åka till örebro eller stockholm, där det finns proffs på båda ställen.. och jag, som gråter och är lika rädd som jag var första gången tänker inte utan bara säger sthlm för det låg närmast.. sagt och gjort.. jag åkte till sthlm, i taxi! det var den mest roliga taxiresan jag haft.. kanske låter lite lustigt med tanke på omständigheterna men det var det faktiskt, taxichauffören såg till att jag fick tänka på annat, han frågade mig vad jag tyckte bäst om att göra och han såg alltid till att ha ett samtalsämne som inte rörde det som var just då.
väl i stockholm hittade han inte, han visste inte vart han skulle, så han stannade till fyra ggr och frågade efter vägen, och sättet han frågade på fick mig alltid att le, även nu när jag tänker på det, han var invandrare själv och alla dom han frågade var också det så han stack ut huvudet genom rutan och ropade "öh kompis!"
fastän tårarna rann nerför min kind så hade jag ett smile på läpparna i baksätet där jag låg.

Väl framme på sjukan så konstatera dom samma sak som dom redan gjort i uppsala, näthinnan hade lossnat, fast inte helt utan bara halvt, och det visste jag själv eftersom jag såg i övre kanten av synfältet, uppsala hade skickat min journal och också skrivit att det behövdes göra en stor operation men när dom undersökte mig i sthlm så uppptäckte dom att det inte alls behövdes eftersom det inte lossnat helt, och tack vare det så ser jag idag på vänster igen..
hela händelsen fick mig att tappa förtroendet lite för uppsala...

Idag har jag fullt accepterat att jag kan inte göra samma saker som andra i min ålder kan, jag får inte ta körkort t.ex., jag har svårare att vara ute på krogen där det är massa ljud och mörkt och alla lampor här och där, även fast jag tycker det är skitkul så ibland går det bara inte.. shoppa kan jag göra men det är en utmaning varje gång..  och hittills har jag i alla fall lyckats.. :)
Mitt mörkerseende ligger på botten typ... jag är blind när det är mörkt rent ut sagt.. såklart jag ser lite om det är upplyst men det är inte alltid säkert.. jag har ofrivilligt kramat många stolpar på det sättet hehe men aldrig slagit mig allvarligt :) och ju oftare det händer ju snabbare lär man sig att sen undvika det..  fast det blir lite problem om det är en ny plats såklart men då får man fläkta med händerna framför sig då om det är så eller som jag gör, använder käpp, det är något jag har börjat med.. skiter man i alla blickar så går det bra :p

min syn kommer försämras mer ju äldre jag blir, det är inte säkert att det sker på en gång men en vacker dag kommer det i alla fall att hända, och tills dess kommer jag att leva livet så gott jag kan... jag kämpar för det jag vill göra och för det mesta har jag alltid ett leende på läpparna :)

ville bara säga det <3