Jag sitter och grubblar över mitt rim till gröten på julafton.
Jag gillar att leka med ord och helst ska mitt rim ha en koppling till nuet, för då blir det lite roligare. Tycker jag.

”I två år har min värld varit svart”.....
Tvår år.. det känns som mycket längre verkligen. Så längesen som jag kunde läsa en bok, se på tv, ta en cykeltur, fotografera något, måla en bild, gå långpromenader.. listan fortsätter.
Jag kan göra allt det idag fortfarande men inte utan hjälp av någon annan och inte utan att det tar det mesta av energin som jag samlat på mig för den dagen. Det stör mig riktigt, jag VILL inte behöva tänka annorlunda, vill inte välja mellan exempelvis 3 olika saker jag vill göra och jag vill inte behöva be om hjälp när jag vet att jag tidigare kunnat utföra en sak utan problem.
Det är nästan så att det gör ont inombords när jag tvingas inse fakta och ge upp, för det GÅR helt enkelt inte.
Det går inte en dag utan att tanken på någonting jag längtar efter, eller saknar, dyker upp i bakhuvudet. Jag kan vara hur glad som helst, skämta om allt och alla, skratta mig dubbelvikt och inte visa en skymt av negativitet. Men långt inne, bland alla snurrhjul, manicker och smörjoljan, så finns det alltid en tanke på något jag saknar. Det kan vara en sån enkel grej som att vilja se mig själv i spegeln. Hur jag ser ut. Om jag verkligen har den där lila tröjan jag tycker så mycket om eller om jag lyckades ta fel och bär den gröna?

På julafton hjälpte jag min mamma att duka bordet, och var då tvungen att flytta på hennes skissblock och pennor. Aj, det kändes också. Jag minns en sommar för, ja vad är det?, 5 år sedan? Familjen hade bokat in en helg ute vid Örskärs fyr. Solen sken, sommaren var som bäst och fyren riktigt strålade med sin magi. Jag hade packat med mig block och pennor och satt minst 3 gånger och skissade, ritade och skapade. Första gången satt jag på en bänk, eller jag satt på bordet med fötterna på bänken, typiskt mig :), och skissade av fyren. Klarblå himmel, solsken, havet var djupblått, fåglarna kvittrade, måsarna skrek och ja ni hör ju, det var en härlig sommardag helt enkelt.
Jag hade blocket i knät och tittade ständigt ner i det, ständigt upp mot fyren och så ner igen.
Minns jag inte helt fel nu så är fyren ca 36 meter hög, en bra bit är sexkantig och sen gick det inåt en aning och så är resten upp till toppen cylinderformad. Mitt i de båda olikformade delarna så är det en tjock svart rand och sedan är fyren helt vit. På mitten, på längden, på motsatta sidor så är det sex stycken fönster uppifrån och ner. I bakgrunden ligger klipporna som sluttar ner mot havet som sen öppnar sig rätt ut utan en ö eller kobbe i sikte.
Allt det satt jag och försökte kopiera på mitt block.
Jag var helt inne i det och sedan plötsligt hoppar jag till över att det står någon och flåsar mig i nacken. Nej, det var ingen kåt älg. :p Det var en man som hade studerat mig länge, han ville se vad jag gjorde och berömde sen att jag var så noggrann. Jag satack och att jag tyckte det var kul och rogivande. :)

Sådan kan jag sakna så jag blir tokig idag. Skulle jag ha suttit på den bänken idag så kanske jag endast kunde urskilja att det fanns något där framför mig och att det var både vitt och svart men det skulle också vara allt.
Just då, när jag tänker på det så är det extra orättvist att vara blind. Det riktigt SUGER om man säger så.

Men jag har ju i varje fall minnet kvar. Plus många fler minnen jag kan plocka fram och tänka på när jag vill. Men visst är det tufft vissa dagar.
Andra dagar kan det vara piece of a cake att inte se något. Jag dammsuger själv, tvättar, åker och träffar vänner, familj och till den berömda syncentralen osv.
Visst jag kryper på alla fyra med dammsugaren och det tar bra mycket längre tid än vad det kunnat göra annars. Jag har min färgindikator för att skilja på vissa färger jag inte ser i tvätten, än så länge har bara EN tröja blivit rosa istället för att vara vit och ett hundratal strumpor har parats ihop fel. Mina föräldrar hämtar mig eller så får jag skjuts av andra eller tar färdtjänst men än sen jag tar mig till platsen jag ska. Sjukresor har jag åkt tusen gånger, nästan varje gång är det något knäppt som inträffar men lika där, jag tar mig fram!
Jag håller också på att samla mod till att ta bussen och tåget till stan. Det funkar ibland och ibland blir det fel. *Rycker på axlarna*
Än sen då!
Har jag en bra dag så brukar det oftast lösa sig. Har jag en dålig dag så blir jag bara förbannad, sur och har lust att sätta mig där jag är och bara gråta.
Nu ler jag åt tanken över vad folk skulle tycka om jag satte mig på tågperrongen och storbölade. ;p Mjae, jag bryr mig nog lite för mycket om vad folk tycker för att göra det. Men tanken är väldigt lockande vissa gånger!

Jag säger idag att jag har accepterat läget som det är. Vissa dagar är det okej, andra dagar kan jag hata det lika hett som den hetaste magma i jordens inre. Men jag har accepterat det. Bara för att man accepterar en sak, en situation eller ett faktum så behöver man inte tycka om det.
Även om jag är hur glad som helst så kan jag nästa dag vara lika nere och ledsen. Det är så himla olika! Och det vill jag att folk ska veta.
Jag kan få frågan: Men du var ju så glad och uppåt igår?
Ja, men det var igår det. Och ibland kanske man behöver en dag eller i alla fall en del av en dag på botten för att sen klavra sig uppåt igen. :)
Så är det ju för ALLA!

Så dessa två år, nu snart tre år, som passerat sen jag förlorade min syn har jag haft otroligt många uppochner dagar. Vissa dagar vill man vakna upp ur mardrömmen. Och andra dagar kan man till och med tycka att det är kul.

Men jag fortsätter i min bana. :) Jag ler och skrattar när jag känner mig glad, gråter och är deppad när jag känner mig ledsen och skriker och svär när jag känner mig arg.
Ge utlopp för dina känslor när du har dom. För lägger du dom på hög inom dig gör det tusen gånger ondre och det är tusen gånger svårare att släppa fram det.

 Ett tips innan jag nu ska kasta ur alla mina kuddar på sängen och sen sova och ladda för morgondagen! :)
God Natt! :)