Höger axel, vänster axel, höger bröst och vänster bröst. Så en, två, tre, fyra på rad längsmed undersidan av vänster brös, höger höft och slutligen vänster höft innan sladden tar slut i telemetri-dosan. Från och med nu är jag ständigt övervakad av personalen genom hjärttelemetrin. När jag sover, när jag äter, när jag går på toaletten… 
Infarten från Vårdcentralen är kvar i höger armveck. Riktigt frustrerande eftersom jag är högerhänt. 
Vad är det som händer? Vad gör jag här? Det känns i alla fall bra att få slippa akuten och ha mitt egna rum på Hjärtintensiven. Dövblindtolken är ännu kvar och efter flera timmars liggande på sängen vill jag upp för att inspektera rummet. Vart finns vad? Hur ser min utsikt ut? Vart är badrummet? Jag tar mig upp men blott 15 sekunder senare får dövblindtolken fånga upp mig. Jag är nämligen på väg att tuppa av… Vad är det här?! 

Sköterskorna ger blandade signaler. Några har stränga attityder och osäkert uppträdande, andra är guld värda och lär sig snabbt att ta kroppskontakt, tala om vilka de är och vad de vill göra med mig. Blocktrycket kollas ständigt, infarten får en kompis på vänster handrygg och plötsligt blev det ännu svårare att manövrera armar och händer och försöka känna sig någorlunda självständig.
Jag har förstått att jag har hjärtmuskelinflamamtion. Men jag har absolut ingen aning om vad det innebär för mig, varför jag har fått det eller hur det ska behandlas. 
Återigen, jag var ju inte så pass dålig. Tyckte jag! Men kroppen kan anpassa och vänja sig vid så mycket uppenbarligen vilket är riktigt skrämmande.
Det är mitt i natten när jag blir väckt av en trevande hand på min axel. De frågar hur jag mår och jag känner av "popcornmaskinen" i bröstet som tidigare. Dock är den mer intensiv och det känns väldigt stressande och ju snabbare och längre det håller i sig desto mer obehagligt och nästan smärtsamt blir det. 
"Vi måste flytta upp dig till Intensivvården Teresia, vi har inte resurser nog här för att bevaka dig i den omfattning läkaren anser att det behövs." Intensivvård? Herregud vad har hänt mig egentligen?
Allt kommer som ett bombnedslag och bara timmar efter att jag flyttats från akuten så flyttas jag återigen några våningar upp till IVA. En fyrbäddssal med skärmar för alla inkvarterade patienter. Jag hör alla möjliga ljud. Ständigt brummande, susande, pipande… Jag förstår att mina tre grannar alla är medvetslösa och kopplade till respirator. Vad fanken gör jag här då? Jag både andas och pratar och är fullt medveten om vad som händer. 
Jag får nya elektroder och den här gången kopplas jag till en större övervakning via kontakt i väggen. De vill ge mig ännu en typ av infart, på insidan handleden genom en artär. Artärer går djupae än vener så det blir lokalbedövning, ultraljud och en mini-operation av handleden för att få den på plats. Blodet bara sprutar och jag är så glad över att jag inte kan se det. Det räcker gott och väl att känna vätan som rinner över hela handen… 
"Nu får du inte röra dig. Du måste ligga still här och behöver du något så ropa på oss. Vi är alltid fyra stycken här i salen." 
Jag blir ensam, maskinerna runt omkring mig piper och surrar, grannarnas respiratorer susar och piper. Något piper plötsligt lite snabbare och personalen skyndar sig dit. Jag hör mumlanden men kan inte tyda orden. Tårarna vill komma, det här är ju fan otäckt! 
Jag ligger i ett rum där jag inte har någon aning om vilka fler som är där, hur det ser ut eller något alls. Hur ska jag bete mig när och om jag vill ha hjälp? Bara ropa rätt ut? Hur ska jag veta att de hör mig och är på väg? Ska jag ropa flera gånger? De andra tre känns mycket mer allvarligt däran än vad jag är. Jag vill inte uppta någon dyrbar tid som kan rädda liv eller förändra något hos någon annan patient. 

Vad gör jag här!?