Ja.. vad ska man säga? Livet blir verkligen inte som man tänkt sig ibland. Och med en funktionsnedsättning så blir dessa "ibland" till ett "ganska ofta".

Jag fick i juli besked från min ögonläkare att det inte fullt stod rätt till i innanför det blågröna...
Det visade sig att oljan, som har funktionen att stödja upp näthinnan, hade läckt ut i främrre delen av ögat. Detta i sig gör då att jag får svårare att uppfatta ljuskällor, avgöra ifall det är soligt eller mulet ute etc.

"Okej, då lägger vi in dig på operation i september för att åtgärda det här." ...Jaha?.. jag vet inte ärligt talat vad jag känner inför det här. Självklart vill jag inte riskera att näthinnan ramlar ner igen och orsakar ännu en lång rad med operationer och försök till att återvinna någon form av syn.
Jag tror heller inte att det skulle vara till så stor hjälp och nytta heller med tanke på att mina ögon redan är "sönderopererade".  Den lilla syn som skulle bli möjlig att få tillbaka är absolut välkommen!
Men hur länge skulle det hålla innan hela karusellen börjar om igen?

Jag ser det inte som att jag ger upp, mer att jag blidkar mig med situationen och att jag väljer framtiden med de möjligheter jag har istället för att stanna upp på stället och prova ständigt nya metoder till att bli seende igen.

Hur som helst!
Nu i september läggs jag in på service. *ler ironiskt* Ett oljebyte och lite justeringar av det som behövs.
Jag är mer orolig för efterföljderna än för själva ingreppet. Sist jag lades in för en justering så följde det 5 operationer till på det...  slipper helst gärna det den här gången!
Jag gör mitt bästa för att ladda upp rent psykiskt och också för att INTE få några förhoppningar...

En sak som är ny för den här gången är att jag kommer ha tolk med mig på plats.
En dövblindtolk som kommer få mig att känna mig bra mycket delaktigare i vad som händer och i och med det också lugnare inför vad som komma skall.

Att jag inte förut använt dövblindtolk... ja? Jag vet inte. Jag antar att jag tänkt att jag klarat mig ändå.
För jag hör ju fortfarande ganska så bra. I lugna miljöer som på sjukhus brukar det inte vara större problem.
Men.. när jag sist tvingades ta av mig hörapparaterna redan i förmaket, istället för att sjukpersonalen skulle tagit av mig dom efter att jag insomnat, så rullades jag in i ett fullständigt tyst och hemskt mörker... Jag såg inget, hörde inget..och kände mig som den mest ensamma människan på jorden. Usch!

Hoppas på och vet redan att det kommer kännas bra mycket bättre nu när jag kommer kunna få veta vad som händer runtom mig innan jag dras ner i det drogade mörkret.

Tolken kommer även finnas vid uppvaket vilket känns fantastiskt!
Tidigare har jag inte kunnat få chansen till att få veta vad som händer, hur många fler än mig som finns i samma rum eller.. ännu värre.. inte fått mina hörapparater och  nästan brustit i gråt över maktlösheten när ingen verkar ha förstått mig när jag gestikulerat efter dom....

Håll tummarna för mig nu!!
Jag blir sjukskriven från jobbet men jag satsar på att komma tillbas efter 1 månad... Vägrar bli sjukskriven i flera år igen!