Dagarna rullar på och jag fortsätter träna på min promenadväg!
peppar peppar så går det faktiskt bättre och bättre! :) Jag har bara svårt vid de två ställena där det är stora öppna ytor. Jag drar mycket åt ett håll istället för rakt fram. Men.. jag vet ju i vilket fall åt vilket håll jag ska åt och vart jag är. Tack och lov för att jag har bra lokalsinne!

Men ibland kan jag tycka att det blir något tjatigt att bara kunna gå EN väg nu när man tidigare haft fler valmöjligheter.
Då är det bra att man har föräldrar! Pappa har ofta vägarna förbi då han åker hem från jobbet. Så om jag har lust så behöver jag bara slå en pling och hoppa i skorna och sen går vi. Han låter mig gå själv där det inte är alltför svårt så under den största delen av promnaden går jag helt själv med honom på en halv armslängs avstånd.

Vi brukar gå lite kors och tvärs och följa impulser vi får och igår blev skolan en impuls med stort "I". :)
Jag pratade om att jag inte visste hur det såg ut numera, och jag kan ju inte gå dit själv för att se efter heller. Så igår gick vi dit och fick oss en rejäl nostalgi-kick båda två! :)
Pappa har gått mellanstadiet där och jag gick hela grundskoleperioden där. Vi gick ner till den lilla skolgården där jag oftast var under låg och mellanstadiet. Mycket var annorlunda och några få saker var som vanligt.
Lekstugan och stenen inne bland träden (det är alltför få träd för att kalla det skog). Den runda korta rutchkanan och så basketkorgen som aldrig haft något nät. Jag gick runt och kände på allt, bortsett från basketkorgen så för den sitter på tok för högt upp! :p
Vilka minnen som blossar upp inombords ändå. Stenen ute i "skogen" som gav en bra utsikt utpå stora vägen. Där klättrade jag ofta upp och satte mig för att invänta synen av föräldrarnas stora vita bageri-buss som betydde att jag sku8lle bli hämtad från lekis sent på eftermidagarna. Jag var oftast den sista att bli kvar, och så fröknarna då såklart, så om jag fick alltför tråkigt inne så sprang jag ut och satte mig på den stora stenen för att invänta lyckan då någon skulle hämta upp mig.
Så fort jag fick syn på bussen så hoppade jag ner, sprang den korta biten genom skogsgläntan och över skolgården och in för att hämta min väska och jubelskrika åt fröknarna att nu skulle jag åka hem!

Lekstugan som var frö tråkig att sitta inne vid så nästan alla som var där klättrade upp på taket istället. Där kunde man sitta med sin bästis och skvallra, eller om man då hade tur och var ensam, bara sitta och filosofera. Det var alltid en utmaning till en början att ta sig upp men de som klarade det satt där länge och de som inte listat ut hur man skulle bete sig fick gott sitta inne eller på marken bredvid. :p

Rutschkanan var så sorgligt kort att man också där oftast satt intryckt för att vara ifred ibland. Eller snacka skit med någon som också tyckte det var kul att sitta där.
Och så basketkorgen, där många försökte göra mål, spelade mot varandra eller också bara stod och studsade boll och pratade skit med kompisar. Där kune jag stå om jag var sur, hadde blivit retad för något eller bara helt enkelt behövde en paus.

Allt deta berättade jag för pappa, och han i sin tur talade om vad som fanns då han gick där. Men han fick anstränga sig en aning för att komma ihåg.

Klätterställningen som jag så ofta klättrat i fanns inte kvar. Jag minns att jag sprang in i den också och krossade proppen till hörapparaten och blödde i örat på köpet. Mindes smärtan en del och kom då fram till att jag ändå inte saknade klätterställningen så mycket trots allt! ;)
Men idag står det mycket andra saker utspridda här och var istället.
Innebandymål, någoto som jag döper till snurr snurr-cirkel och annat som jag inte kan sätta något namn på.

Där jag minns att det stod ett par däck-gungor är det idag en megastor korg-gunga som verkar livsfarlig men skitkul och sen en klättervägg som jag inte anar hur barnen kommer upp på! :p

Fotbollsplanen där alla brännbolls-matcher avgjordes finns kvar såklart, men på den bortre grusplanen fanns en överraskning. En, ja.. linbana? Något i den stilen bör man kalla det!
Pappa tyckte jag skulle testa så självklart jag gör väl det då. Jag följde gungan med vajernm som den hängde på och kom till startsidan av det roliga åket. Först tyckte jag att jag kunde sätta mig men sen insåg jag ju att jag faktiskt inte var 10 år och 135 cm lång längre så jag stod istället för att inte göra illa mina numera långa ben.
Det var ju skitkul!!! Jag hoppade lätt upp, fick fäste och gled sen i full fart bort hela vägen till slutet där jag dunsade emot det mötande däcket och studsade sen upp och ner och lite hit och dit innan jag återfann marken igen.
Hur kommer det sig att alla som är barn idag ska ha så roliga saker på sin skolgård va?? Det är nästan så jag är en aning avundsjuk!

Eller okej jag är riktigt avundsjuk och känner mig en gnutta barnslig på köpet men skitsamma!! :)

Resten av rundvandringen runt skolan upptäckte vi fler roliga saker och förändringar.
Jag hittade till exempel en nyare klätterställning och upptäckte då att jag är väldigt tung och svag i mina armar och också dessutom ganska lång då jag var tvungen att böja ordentligt på benen för att inte skrapa i marken. :p

I det stora hela inser man att man inte är barn längre. Man minns den bekymmersfria tiden i livet då skolan fyllde upp det mesta av ens tid och det man behövde fokusera på var enbart läxor, kompisar och att inte komma försent.
Jag hade inte många kompisar i grundskolan. Jag var den typen som stack ut tack vare mitt funktionshinder och som grädden på moset hade jag också kort stubein och blev arg för vad jag idag säger var obetydliga saker men som då gjorde mig både sårad och förbannad.
Det är ju kul att reta den som reagerar så det räckte oftast inte bara med ett eller två ord utan det blev lite längre meningar också. Så det slutade med att jag ofta sprang efter den lille skiten som hade sagt något elakt för att slå honom och orsaka likadan smärta som hans ord skapade hos mig.
Det gjorde mig inte så populär direkt men ju äldre jag blev desto mer kunde jag ignorera det ibland. Men ibland kokade det över igen och så var det dags igen. Men då blev det oftare att jag smällde i dörrar och sprang ett varv runt skolan eller bara bort till en plats för att lugna mig, vara arg eller också gråta för att jag tyckte att det hela var så orättvist! Och också för att jag själv kände mig dum ibland.

Idag kan jag bara sucka åt min tid i grundskolan. I alla fall åt de dagar som innehöll retsamma ord, jakt, ett slag eller en otäck spark på den som sårat mig och sen känslan efteråt av hur jävla onödigt allt var och sen dumhet av att jag faktiskt inte var bättre än dom.
Men det fanns faktiskt bra dagar också. Brännbolls-matcherna till exempel, och idrottslektionerna plus andra lektioner också. Jag minns att jag gilladde då det va basket och volleybool.

Det fanns helt enkelt dagar då man var sams och andra dagar då stämningen inte alls var på topp.

Som sagt idag tycker jag att jag inte direkt har en rolig tid i grundskolan att se tillbaks på. Det är blandat helt enkelt beroende på vilka minnen som poppar upp i skallen.
Jag har vänt blad i boken och kan med en axelryckning bara konstatera att det var så det var. Visst, jag tyckte synd om mig själv men jag inser, nu på äldre dar, att jag själv faktiskt inte alltid var en sådan bra förebild tillbaks. Men, vi var barn och vi hade alla våra roller.
Jag är en totalt annorlunda person idag än då, vilket många har bekräftat för mig som också kände mig tidigareå. Jag har mognat och har det enkla tankesättet att alla mognar, i olika takt och mer eller mindre.
Men det är världelöst att fastna i det förflutna och älta det. "Varför blev det så?" "Varför gjorde jag inte så?" "Varför gjorde dom så?" och så vidare och så vidare.
Jag lever med det jag har idag och blir bara glad om jag träffar en gammal klasskompis eller lärere.
Och sen kan jag bara skaka på huvudet åt att tiden har gått så galet jjäkla fort sen sist man sågs!

Jösses vilken vändning det tog nu då!
Från att skriva om nostalgiminnen jag fick från skolgården till att skriva om mer djupare minnen. Men allt hör ihop på ett sätt och jag väljer faktiskt att vara glad åt det roliga jag minns från min grundskole-tid och sen le lite, skaka på huvudet och rycka på axlarna åt det som är mindre roligt att minnas.

När jag och pappa gick därifrån hade många minnen upplevts. Allt blandat från sexårs och ända upp till 9an.
Vi får se vad nästa promenad framkallar för minnen! :)

Sköt om er därute!

"people changes, things go wrong, shit happens, life goes on!"