Timmarna går, läkare och sköterskor springer in och ut ur rummet, tätt följd av dövblindtolken. Det är verkligen en prövning att avläsa taktilt teckenspråk med en infart i ena armvecket och en blodtrycksmätare samt puls och syresättnings-mätare på den andra armen och handen. Lägg därtill alla skyddsåtgärder som krävs före de vet svaret på mitt Covid-test... Plasthandskar, förkläden, munskydd, visir.. allt fladdrar, prasslar och flämtar vid minsta rörelse.

Jag lyckas slumra till under korta stunder, tankarnas surrande och alla känslor gör mig helt slut. Väcks abrupt till liv igen kanske fyra-fem gånger tack vare hjärtövervakningen som larmar högt. Det tjuter och varnar att något är galet — varje gång får jag hjärtat i halsen och tänker "nu är det kört"...

"Teresia, vi misstänker att du har hjärtmuskelinflammation. Du kommer att läggas in på hjärtintensiven för övervakning och vidare undersökningar."

Orden landar i min hjärna men jag förstår de inte..*Vadå? Hjärtmuskelinflammation? Hjärtintensiven? Jaha ok*

Läkaren lägger en hand på min axel och pratar vidare. 

"Jag ser att du inte tar in det jag nu säger, du ser väldigt sammanbiten ut.. Vi kommer att hjälpa dig, du är på rätt plats." 

Jag glor frågande på dövblindtolken. *Det här kan inte vara sant?* Hon klämmer min hand till tröst och säger att hon följer med mig till avdelningen — tänk inte på tiden, jag är här så länge jag behövs.

Det kommer nya sköterskor, de som ska ta över vården om mig. Elektroder byts ut och ett till ID-band fästs på min handled. *Varför ska jag ha två för? Äh..orka bry sig om att fråga ens...*

Fem timmar efter att jag anlänt till Akutmottagningen rullas jag iväg till avdelning 50G. Hjärtintensiven.

Tankarna maler vidare.. önskar att synen fanns igen så jag kunde få fästa blicken på något och fundera på det istället. Fokuserar allt på mitt taktila sinne under färden i sjukhussängen. Jag har fortfarande skorna på mig, mina tajta jeans - som nu är uppknäppta tack vare att jag måste ha två elektroder på vardera höft. Sjukhusskjortan, flera storlekar för stor, alla kablar som ligger över bröstet. Mitt hår som ligger utsläppt över kudden - som innehåller alldeles för mycket luft eller dun för att vara bekväm. Filten som korvat sig kring benen och mitt bylte med tillhörigheter som knölats in mellan fötterna. 

Känslan är ännu overklig, tom och när jag inser att jag ska bli kvar på sjukhuset - kommer också ensamheten och maktlösheten krypandes.

*Hur kunde det bli såhär.*