måndag 27 juni, 

internationella dövblindas dag och också dagen då jag återgår till heltid. sjukskrivningen är till ända och ingen mer än jag hoppas på att det ska gå vägen. en dag i taget och en sak i taget. ☀️👍🏼 nu är ju jag inte vidare känd för att kunnata det lugnt. 🤪 men de senaste 19 månaderna har absolut satt sina spår och gett nya perspektiv på livet. ❤️‍🩹

Kan aldrig riktigt glömma hjälplösheten jag kände när ambulansens bakdörrar smällde igen om mig där jag låg på båren. utan full kommunikation, ingen dövblindtolk och åkandes i ett stort metallskapt åbäke. tre infarter, ekg, syresättning och kontrollfrågor… 

inte heller går det att förtränga maktlösheten när hjärtat rusade in i en vt. personal som kastar av mig täcket, öppnar upp mina kläder och tapetserar min bröstkorg och rygg med defibrillator-plattor. jag hinner inte prata, inte tänka.. bara låta tårarna strömma då rädslan tar över. *Vad är det som händer med mig? Är det nu jag ska dö?* 

Det finns så många fler stunder. Både goda och onda som för evigt kommer att finnas kvar i minnet. 

Men ikväll fick jag chansen till att lyssna på en föreläsning om Helen Keller. En ikon och förebild bland många personer som lever med dövblindhet. Hennes kamp, hennes sätt att genomföra det som alla trodde var omöjligt och att hon fick leva ut sina intressen och förutsättningar trots sin dövblindhet. Fantastiskt! 

Att någon på 1880-talet såg individen bakom behoven. Gav av sitt liv och sin tid för att ge denna människa kunskap, ett språk, ett liv. Det värmer! ❤ 

Det hela är en stor hög av kämparglöd, energi och inspiration som jag skopar ner i min mentala bag inför kommande stunder och utmaningar.

Livet är för spännande, roligt och utmanande för att jag bara ska sitta och titta på. Visst, det är stundvis ett mindre helvete men — det är ju så för alla. 

Näe, borsta av sig sjukskrive-dammet och ta nya tag. Sakta men säkert. För hälsan går före allt. ❤