Slår upp ögonen och undrar vad som kan ha väckt mig. Jag störs ju inte av nåt ljus, hörapparaterna är urtagna för natten. Drömde jag? Om vad i så fall? Näe? Det måste ha varit Hilli som buffat till sängen kanske. Hon ska ju ofta meddela att det är morgon - även om jag kan tycka att det fortfarande är natt... 

Sluter ögonen igen för att somna om. Då känner jag det. Hjärtat slår hårt och snabbt. Precis som om jag gjort 30 minuters intensiv träning. Vad sjutton? Jag ligger ju och sover bara. Pulsen riktigt dunkar i bröstkorgen och vidare upp mot halsen. Vart och vartannat slag får nästan hela bröstkorgen att hoppa. Lägger fingrarna lätt mot huden vid nyckelbenet och behöver inte pressa de mot huden för att känna hur blodet pumpar. 

Det gör inte ont. Det bara slår otroligt fort och hårt. 

Sitter i skräddarställning i skrivbordsstolen. Ja jag vet att det är dålig hållning och position för höfter och knän.. Men jag är inte alltid perfekt. 

Skummar igenom jobbmejl och läser program-upplägget för Håll Sverige Rents konferensvecka om nedskräpning. Där! Vänta vad var det? Det slår och dunkar underligt i bröstet igen. Rynkar fundersamt pannan och sätter fingrarna mot halsen för att känna pulsen, något snabb igen. Jag sitter ju bara här? Har knappt gått en meter på över 50 minuter. Okej, jag kanske är lite spänd inför den digitala konferensen. Det är mycket som ska gå i lås rent tillgänglighets-mässigt. Jag är en ovan användare av Zoom och vi har bara minuter på oss vårt föredrag om marin nedskräpning i Uppsala. 

Tänker "stress" och "dålig sömn" och släpper tanken. 

Sitter i bilen bredvid mamma. Vi har en mor & dotter-dag och har bestämt att åka till Laxön för att promenera och se oss omkring. Det är ännu höst i luften, inte det minsta tecken på annalkande vinter eller snö. Vattnet i Dalälven brusar och kråkorna kraxar sådär dystert som bara de kan. Men luften är skön, Hilli älskar att upptäcka en ny plats och promenaden går raskt och piggt. Tillbaks i bilen med en blöt labrador och rosiga kinder pratar vi om naturen, nybyggda eller gamla hus och passerar blomsteraffären. Då märker jag det igen. Hjärtat rusar och slår fort, precis som om jag och mamma skulle ha sprungit runt Laxön istället för att gå. är inte andfådd, det gör inte ont, det är bara obehagligt... Säger inget till mamma. Tänker åter att jag är lite stressad, kanske påverkad negativt också tack vare Covid-19 och vad det gör mot samhället. Hur det begränsar mig och andra ytterligare och hur vi inte kan göra något åt det. 

Dagen efter fryser jag hemma. Det är ju ett gammalt hus, taskigt isolerat och dessutom en gavel-lägenhet. Vill inte frysa när jag jobbar så bestämmer mig för att pausa och bege mig till källaren för att hämta el-elementet. 

Stegen går lätt nedför trappan. Jag vet precis dess antal och når källardörren under halva minuten. Hittar elementet precis där det brukar stå och rullar ut det ur förrådet. Tvinnar elkabeln runt handleden för att undvika snubbla och lyfter upp det i handtagen för att gå tillbaks upp genom källardörren. Redan i första trappan får jag pausa... Andfådd och lätt svettig. Tänka’r "kom igen, så tungt är det inte." Tar några djupa andetag och lyfter åter upp det några trappsteg till. Rundar mellanlandningen på första plan och påbörjar nästa trappa. Måste pausa igen mitt i. Hjärtat bankar, svetten sprutar och jösses så jag flåsar. Vad är det här? Har nio ynka steg kvar till min dörr. Det här har jag ju gjort förr? Massa gånger. Ja ett element är inte det lättaste men jag är ju stark nog!  

Får upp både element och mig själv in i lägenheten. Dricker vatten och pluggar in kontakten för att få upp värmen innan jag sätter mig åter vid datorn.  

På kvällen ringer jag 1177. Något känns fel, jag har aldrig blivit så pass påverkad av att gå i trappan eller bära något uppför den förr... Jag går ju där flera gånger om dagen dessutom med Hilli. 

Sjuksköterskan tycker att jag ska uppsöka vårdcentralen under nästa dag för ett EKG.

Fredag 20 november får jag en tid på jouren då alla kvartar hos läkarna är tagna. Pappa ställer upp och skjutsar mig, en ledsagare är sjuk, en annan kan inte med kort varsel.  Inga problem! Pappa laborerar, fixar och allt kan bli möjligt ibland. Får komma in ganska omgående och lägga mig på britsen. Svarar på frågor om levnadsvanor. Rökning, Koffeinbehov? Droger? Har jag varit sjuk mycket? 

Det sistnämnda är solklart "ja". Började ju 2020 med lunginflammation och efter det har jag aldrig fullt känt mig frisk. Inte länge i alla fall innan något nytt har brutit ut. Det började till och med före lunginflammationen också... Alla samtal till 1177 har besvarats med "Har du Covid-testat dig?" "Ja, fyra gånger och alla har visat negativt." "Ok, då är det förmodligen bara ett virus, det går över bara du vilar." 

Har snorat och hostat månadsvis under hela året till och från. "Har det inte gått över än Teresia?" "Kan du ha fått astma då?" 

Läkaren synar min journal och funderar. Hon ser att jag kontaktat vården upprepade gånger och förstår att något inte är som det ska.

Sköterskan kommer in och kopplar upp EKGt. Två elektroder på vristerna, två på höfterna, två på handlederna och minst fyra till på bröstet. Pappa sitter i hörnet och syntolkar i hörselslingan. Med Covid som härjar pillar alla så lite som möjligt på de som inte behövs. Pappa agerar som reportrarna på TV, håller fram mikrofonen när läkaren eller sköterska säger något. 

Maskinen piper.. EKG skrivs ut och skickas vidare till Uppsala och experterna där.

Känner mig matt och trött... Vill bara få höra att jag kanske lider av lite stress och sen åka hem till Hilli. 

Läkaren kommer tillbaks och meddelar att de inte har resurser för att hjälpa mig vidare på vårdcentralen. "Du måste åka vidare till Uppsala och hjärtläkare där. Jag har ringt efter en ambulans."