Ok, ordet kanske skapar ett stort frågetecken hos många men jag ska förklara.
Förflyttningsträning är något jag börjat med nu i våras. Det var väldigt pirrigt i början! Jag skulle få komma ut ur min bubbla och bege mig ut på vägarna. HJÄLP!!
Alltså, förflyttningsträning är då jag lär mig orientera mig utomhus, det kan vara inomhus också, men jag lär mig orientera mig med hjälp av min vita käpp.
I början var jag jättespänd. Det började inomhus, i källaren på huset där Syncentralen håller till.
Wow,. en källare, vad läskigt. ;) Men faktiskt, det var riktigt kusligt för nu skulle jag få gå själv. Den som vanligtvis höll i mig skulle nu bli tvungen och släppa taget.

Till en början kände jag mig löjlig och superlarvig. För inte var det bara att ta käppen och vifta lite med den? Nejnej, du ska hitta mittpunkten av kroppen, ha armen i en avslappnad vinkel då du håller käppen just på den mittlinjen. Och när du har käppen åt höger så ska vänster fot fram, sen sätter du fram höger fot och då ska käppen ha kommit över till vänster sida. Samtidigt som du ska tänka på det här så ska du också gå i normal takt, vara avslappnad och inte tappa balansen. Enkelt, eller hur??

Men jag fixade det! Jag vet inte hur många rundor jag gick i den källaren fram och tillbaks. Inte heller hur mycket jag hann förbanna min balans, mina fötter och allt i denna grymma orättvisa värld.
Men jag klarade det och ut skulle jag nu.
Där i källaren hade jag ju bara fått gå rakt fram och tillbaka, men väl ute måste man ju svänga också eller hur? Annars är det ganska så bergsäkert att du krockar med något. Så ut med mig för träning utomhus. På Uppsala Stadskyrkogård... En kyrkogård. Det kändes inkräktande, sjukt och samtidigt väldigt kul att träna där. Gå fram och tillbaks mellan gravstenarna och följa alla grusvägar. Jag tror jag gick vilse tusen gånger. Men det var så mycket bättre än den där raka, trånga, mörka källaren!

 

Även kyrkogården överlevde jag och nu skulle träningen flyttas hemmåt, till mina hemtrakter. För det är ju ändå här hemma jag vill och ska kunna orientera mig. :p

Och där är jag nu. Jag har en, kanske två, vägar här hemma i Skärplinge som jag kan. Visserligen är dom lite tråkiga, jag promenerar hellre på andra sidan av byn/stan/orten/samhället (kalla det vad ni vill :p)
Sen idag hade jag kommit till nästa steg. Tierp.

Närmare bestämt Tierp Station.
Det största testet idag var att ta bussen själv dit. Jag kunde ju gå till bussterminalen och själv hitta bussen men ändå är det en sak i teorin och en HELT annan sak i praktiken.

Eh, men den "hemuppgiften" sket sig ganska rejält. Jag kom inte undan min mormor.
Nu ska ni veta att jag ÄLSKAR min mormor väldigt mycket men ibland bara.... ja det funkar inte.
Okej det var mitt eget fel. Jag och min stora käft kunde ju inte vara tyst utan jag svarade att jag skulle ta bussen då hon frågade mig. Och redan där var det kört.
Nåja till Tierp kom jag. (Nästa gång får jag hålla truten och smyga)

Väl i Tierp gick det bra! Riktigt bra! :D
Jag har lärt mig varenda asfaltspricka däromkring stationen nu, okej stort överdriv men ändå! Jag har lärt mig att följa de "räfflade plattorna". Tidigare har jag inte vetat exakt hur dom fungerar. Jag visste att det var till för oss synskadade såklart men inte riktigt hur.
Nu vet jag att ränderna (dom heter något annat men det la jag inte på minnet) leder någonstans och det är inget hinder i deras väg. De plattor med runda utbuktningar på är varningsmärken. De visar att "här händer det något, VARNIG!". Sen finns det platta vita fält också och de har också sin funktion att de talar om att just där händer det något. Du ska svänga eller stanna eller ja, vad som.

Så nu kan jag ta bussen till Tierp, gå av, hitta trappan ner under tunneln, hitta trappan och sen komma upp på spåret till tåget! Det är en superbonus! :D Jag kan ta mig till stan!... Nu ska jag bara lära mig att hitta i stan också ^^
Varje steg framåt blir bara större och tuffare och en enorm utmaning. Men jag gillar det! Jag tar steget frammåt åt det går långsamt men det går!

Nästa gång jag bokat upp mig med min synpedagog har hon fått för sig att jag ska ta bussen, ta mig till tåget och hoppa på och ta mig till stan. Och hela tiden, från Tierp, så kommer hon ha stenkoll på mig.... nänä här känner vi ingen press.. iiiiingen press alls!!!
Men det ska jag nog fixa! :D

 

Jag är supernöjd med mina framsteg denna dag. :)
Trött heten jag känner nu är så himla mycket värt det. Om det kan få mig att ta steget ut utanför dörren och min lilla skokartong till lägenhet som jag älskar men blir tokig på i längden så är det tamejfan värt det!