Vet ni?
Jag har hört att ju äldre man blir desto snabbare går tiden.
Okej nu är det ju inte så på riktigt, tiden går väl i samma takt som alltid. Men nog tycks den gå fortare för varje år. Det är ju för tusan OKTOBER bara nästa tisdag! Vart tog September vägen?!
Pappa brukar alltid säga till mig varje gång jag påminner om att det snart är ny månad. ”Jadu, farsan sa det ofta han.” ”Vänta du bara, tiden går fortare och fortare ju äldre du blir.”

Jag fick aldrig träffa min farfar. Inte farmor heller för den delen. Men jag får ofta höra vad em ofta sagt, gjort eller tyckt om saker och ting. Något jag alltid tycker är kul att höra på. :)

Nä, nu spåra jag ur.
I morse gick det upp för mig hur fort det har gått. Tiden bara flyger iväg. Det är nu 1½ år sedan min värld blev mörk, suddig och började flyta omkring i färger. Jag börjar glömma saker märker jag. Glömma hur vissa saker kan se ut, vissa människor. Jag har bilder i huvudet av personer jag träffat. Men alla förändras ju, blir äldre, byter hårstil/färg, skaffar skägg, sminkar sig annorlunda..osv.
Jag följde min mormor till affären idag, newsflash.., då stötte vi på ett bekant ansikte. Ja, jag såg ju självklart inte vem det var. Jag fick köra min vanliga gissningslek, lyssna på rösten, talet, vad han/hon pratar om, vem som nämns och vad som hänt eller ska hända och SEN får jag pussla ihop resultatet. Ett resultat som OFTA blir fel men också lika ofta kan bli rätt. Den här gången hade jag fel. Riktigt fel. Mormor fick tala om vem det var, jag hälsade såklart men kände mig ändå ställd. Jag visste ju väl vem människan var, men HUR såg hon ut?? Jag mindes inte. Usch, det var skrämmande.
Men jag antar att det är något jag får vänja mig vid. Jag är, som läkarna säger det, socialt blind. Jag kan inte se hur folk ser ut. Jag kan få en aning om ansiktsformen, håret men inte så mycket mer.
Det är därför jag uppskattar mycket när folk frågar mig om jag vill känna. Självklart nu kör jag inte upp händerna i ett okänt ansikte och säger ”Hej jag är blind, hur ser du ut?” Det är nog lite att gå över gränsen va? :p Men det skulle kanske vara ett kul expriment en dag, att se hur folk reagerar hihi.
Men är det någon jag känner och denna ger samtycke så känner jag gärna på hår och kläder. Något jag uppskattar, så även jag kan få chansen att säga ”snygg frisyr” eller ”åh, vilken fin, vart har du köpt den?”

Det kan jag sakna mycket idag. Att studera människor. Hur de sr ut, vad de har på sig, gester, rörelser..osv.
Ofta när jag får en beskrivning så är det sällan jag litar på den fullt ut. För alla ser ju människor på olika sätt. Jag menar, min kompis kan t.ex. tycka att en kille är skitläcker.. hon beskriver honom för mig, lägger fram alla möjliga jämförelser och lägger till och tar bort. :p Och jag, med min vilda fantasi skapar ju bilden i huvudet. Och får resultatet att se skitfult ut.. :p Stackars skitläckra kille.
Det är ju så olika! : )

Jag kommer ihåg, jag måste le vid minnet, för typ ett år sen hade vi lite reunionmiddag, jag och tejerna jag lärde känna på gymnasiet. : )
Vi skulle käka middag på stan och sen bara umgås. På restaurangen vi valt så fick tjejerna, på mer än ett sätt, uppleva faktiskt hur dåligt jag såg numera. De hjälper mig och är urgulliga verkligen!
När vi ätit klart och bara sitter och pratar innan vi ska betala så kommer servitören fram till mig. Han har sett min vita käpp under kvällen och att jag inte ser och nu kom han fram och frågade mig om jag ville känna på hans ansikte och säga om jag tyckte han var fin eller inte.
Eh, jag blev ganska förvirrad först. Tänkte driver han med mig eller vad är det han vill. När två av de som sitter närmast mig vid bordet uppmanar mig att känna det så okej. Jag la händerna runt hans ansikte och kände. Han tog  mina händer och la dom mer över hela ansiktet så jag skulle känna. Jag, ännu mer förvirrad och början till skratt, tog bort händerna och nickade och sa att han inte var så pjåkig. Han tackade med en puss på kinden och gick sen skrattande därifrån.
Fortfarande idag skakar jag på huvudet vid minnet. Liksom… VA?!.. Vart kom hans infall ifrån??
Det var ju en gullig gest, jag skulle få se hur han såg ut eftersom alla andra hade sett honom så skulle även jag få se det. Men ändåå..! :p
Aja, ett kul minne att bevara.. *skakar på huvudet*
Vi får väl se hur det blir nästa gång jag sätter mig på en restaurang i Stockholm! ;)