"Försökskanin"... Visst kan det ordet tolkas både positivt och negativt men i det här fallet har det en positiv klang. :)
Jag fick nämligen frågan från min synpedagog, människan som orienteringstränar en hel del med mig, om jag ville prova ett nytt hjälpmedel. Jag är ju sällan den som bangar för nya utmaningar så jag ställde upp!

Det här är då ett hjälpmedel för en gravt synskadad/blind person. Det är helt nytt för Uppsala-regionen så, vad jag fått höra, är jag först ut att testa det.
Vad är det då för hjälpmedel? Jo, det är en "Buzzclip". En slags sensor, något större och mer tyngre än en USB-sticka i storlek. Den klämmer man då fast i urringningen på tröjan eller på kragen.
Den är sen till för att upptäcka hinder som uppstår i din väg under promenader, i korridoren på arbetsplatsen, ute i skogen under svamp-letandet osv.
Sensorn har en räckvidd på både en och två meters avstån och täcker området från magen ca och upp till huvudet. Det här med avståndet går att reglera utifrån vart du befinner dig. Ute på promenad t ex så är det inte så dumt att ha två meter till godo ifall det skulle stå en soptunna utställd i väntan på sopbilen? Eller också ifall det står parkerade fordon längsefter husväggen eller vägkanten?
Inomhus rekommenderas man ha en meters räckvidd. Annars vibrerar det nog stup i ett eftersom sensorn är som en "tratt" står du för nära en vägg, även i sidled, så kan du få en signal att "oj, här är något".

Ja? Det här var ju onekligen superintressant! Jag har alltid längtat efter ett hjälpmedel som kan förvarna mig för grejer som står i min väg. Här i Skärplinge där jag bor händer det ofta att gäster eller hantverkare parkerar längsmed gatan eftersom uppfartern oftast bara räcker till för två bilar. Jag då, som gärna pilar på lite när jag går eftersom min balans bli bättre då, ha vid många tillfällen stött på dessa parkerade fordon. Ibland något "hårdare" än nödvändit eftersom det krävs att min vita käpp ska toucha något för att jag ska bli medveten om att något står i vägen för mig.
Varje gång detta har hänt har jag stått kvar i några sekunder extra och hållt andan, för att en eventuellt ilsken ägare ska komma fram och skälla på mig. Tack och lov har det ännu inte hänt...

Men idag när jag gick runt med den här sensorn på bröstet så kunde jag slappna av på ett helt annat sätt. Jag fick en, eller flera varningar i form av vibrationer mot bröstbenet när något var i närheten. Det kunde t ex vara en postlåda, en soptunna som någon glömt att dra in efter sophämtningen eller en lågt hängade trädgren.
Det absolut roliga blev ju när jag, helt uppslukad i ett samtal med synpedagogen, plötsligt känner en vibration mot bröstet och stannar upp. Ingen säger något, det är helt tyst... Jag känner mig fram försiktigt med käppen för jag tänker att det är en bil eller något liknande som står parkerat vid vägkanten. Men det va ingen bil... Det var en glad pensionär, en bekant till familjen. :) Han drog in mig i en björnkram och undrade hur det kom sig att jag stannade upp och inte istället brakade in i honom. ;) Förklarade då vad det var jag hade på bröstet och hur den lilla saken fungerade.

Faktiskt, efter att ha traskat runt med den här grejen en eftermiddag, så känns det som att jag är mer delaktig i min omgivning på något sätt. Jag kanske inte alltid får veta VAD som står i min väg men jag kan få en förvarning om att något finns där. Kan sedan välja om jag vill undersöka saken närmare eller bara runda den och fortsätta gå. Jag får information! Även om jag inte vet vad alla gånger så kan jag säga att jag idag på den och den gatan upptäckte det här och det här.
Något helt annat än att bara rycka på axlarna och säga "näe, upptäckte inget särskilt idag".

Tidigare har jag ju gosat och kramats ofrivilligt både med buskar, granhäckar och stolpar. ;) Det känns helt klart positivt att förhoppningsvis få slippa det i fortsättningen.

Ska nu få låna detta hjälpmedel en tid och sen utvärdera upplevelsen. Jag är redan kär i den och förhoppningsvis hittar jag en bra strategi för att förenkla vardagen ytterligare lite till. :)