Där satt jag... i min härligt mjuka soffa, i garderobens mest sköna och slitna myskläder... i öronen har jag veckans favoritval av bok och mina händer jobbar flitigt med ett nytt par handledsvärmare till vintern.
Just då, självklart,som boken är som allra bäst så ringer mobilen.
först tänkte jag inte svara.. tänkte den människa som vågar avbryta mig i en bra bok är inte värd min uppmärksamhet!.. Löjligt, jag vet! :p
Men så ändrade jag mig och kikade efter.
Då det går upp för mig att det är grannen hemmavid host päronen så blir hon nääästan förlåten för att hon stört mig i läsandet, och jag svara.

Det visar sig då att hon är i Skärplinge och undrar först om jag är hemma och senare om jag har lust att hänga med ut på en promenad med hundarna.
Jag tvekar i två sekunder men sen gick jag med på det, gjorde upp om möte och la på.

Alla som känner mig VET att jag är tillräckligt fåfäng för att inte vilja gå runt i Skärplinge i säckiga myskläder och en slarvig hårknut. Så jag ålar i mig ett par jeans, slänger en t-shirt över skallen och gör något så enkelt med håret som en slarvig hästsvans. ;) Det får duga!!

10 minuter senare möts vi upp utanför. Jag med min trogna käpp och hon med 4 av sina 6 hundar.
Innan jag hinner fråga om hur vi löser det praktiska, alltså hur vi ska gå, vart jag kan hålla i henne osv.., så frågar hon mig om jag vill ta Flinga. Vilket då är en av hennes spetsar. En flufig liten glad tjej.
Det går då upp för mig att jag då ska gå själv för egen maskin med en käpp i ena handen och en kopplad hund i den andra.
Att hitta skulle inte vara några bekymmer. Det jag mer grubblade över var hur Flinga skulle reagera när jag till exempel måste gå in på en väg som egenltigen inte är viktig, för att där hitta nästa kant att följa vidare framåt.
Det är ju så ledarhundar är lärda, och jag själv då jag började med orienteringsträning. Det här var ju Flinga!!
Hon som skäller konstant på en när man kommer på besök. Hon som jag oftast missar att hälsa på då de större hundarna oftast hoppar upp på mig då jag sätter mig på huk för att leta  efter de små fyrbenta.
Hur skulle detta gå??

Men varför fråga sig själv så många saker i skallen innan man ens prövat?!
Jag kunde väl ge det en chans ändå! :)

Och det gick ju bra!! Bättre än vad jag trott!
Grannen var lite osäker på vägen då hon inte bor i Skärplinge så jag fick inte bara tänka åt mig själv utan också slänga en kommentar och vägvisning åt henne. Så jag skulle först och främst hålla koll på vart jag gick, att jag gick rätt, följde rätt kant, inte trampade på Flinga, visa grannen vart vi skulle gå, förklara varför jag ibland måste gå som jag måste och sen sist också föra en normal konversation två vänner emellan... jaa ni.. där kan vi snacka simultanförmåga så det bara skriker om det! :p
Men det gick skitbra! Flinga gick fot hela tiden och om inte det så var hon nere i diket en bit och nosade. Är man uppvuxen i en barnfamilj med 5 andra i hundflocken så är en vit käpp piece of a cake att klara av! Den totalignorerades och eftersom jag hade henne vid fötterna och käppen 1,5 meter framför mig så behövde jag inte tänka på att trassla in mig.
Jag tror hon tyckte det var spännande att gå en annan väg, och på ett totalt annorlunda sätt än vad hon är van vid också eftersom jag måste följa mina markeringar för att hitta fram.

Så nu sitter jag här hemma igen, i skrivbordsstolen denna gång men ska snart bege mig till soffan!
Efter en skön, händelserik, rolig och behövlig kvällspromenad  kan jag nu nöjt krypa upp i soffhörnet igen, försvinna tillbaka in i boken och återuppta stickningen. Denna gång med en rykande mugg ingefärste också för min ihärdiga hosta.

Denna kväll har gjort att jag längtar ännu mer efter min kommande ledarhund!! :)