För sex år sedan gick ansökan igenom. Jag hade fått den där OK-stämpeln i baken och kom hem för att vänta på min tur att få något häftigt, ovärderligt, utmanande och riktigt roligt. Och för 20 månader sedan blev det min tur. Jag stod i begrepp att bli med ledarhund!

Där och då var det oerhört läskigt, herregud jag skulle få ansvar för en till levande varelse. Någon att sköta om, mata och visa kärlek. En ledarhund är ett hjälpmedel för någon som helt saknar syn eller är gravt synskadad. Men du kan ju inte vika ihop den och stoppa den i fickan eller i väskan när du inte har användning för den längre...!
Så på det sättet blev det något helt nytt. Jag är dessutom uppvuxen med katt i familjen och insåg att det nog inte skulle bli likadant att nu ha en hund. ;)

Men ack så bra det blev! Den 13 november 2017 kom hon. Min svarta labradortjej Hilli. Hon var då två år gammal, proppfull med lek, bus och nyfiken på precis allt och alla i sin omgivning. Idag närmar hon sig fyra årsåldern och har totalt förändrat mitt liv.

Första veckan när du får ledarhund så är det full fokus på intensiv orienteringsträning. Hunden du får har ju aldrig vistas i dina trakter tidigare och det är du som har kartan och orienteringen i ditt huvud.
Vi gick fram och tillbaka, tränade in olika hållpunkter som stolpar, bänkar och cykelställ. Bussterminalen upptäcktes och även det förmågan att kunna åka buss igen och känna friheten i att inte alltid vara beroende av färdtjänsttaxi.
Vi gick vilse, blev totalt lost och dressören som fött upp Hilli blev min mentor för att hantera både känslor och tankar när detta inträffade. Första året med ledarhund skulle bli, hade jag fått förvarningar om, blod, svett och tårar. Och nu, med facit i hand, så kan jag absolut sträcka näven i luften i medhåll.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag tänkt tanken att "nej, jag är inte menad för det här" eller också "gör jag tillräckligt? Kan jag göra bättre och mer?".

Blott en vecka efter att Hilli gjort inträde i mitt liv så kom den första snön för säsongen... Världen vändes upp och ner. Det är omöjligt att beskriva känslan av att helt blind gå ut i vit och fluffig snö, ledsagad av en hund som knappt har bott hos dig i en vecka...! När du håller i selen så visar du att det är hunden som leder, du ska lita på henne och överlämna ditt förtroende och hjärta till henne. Här skulle jag alltså traska fram i vitt kallt fluff och lita på en tvåårig labrador. Det snöade, blåste lätt och låg på knappa fyra minusgrader.
Vägen till rastplatsen var smärtfri. Hon var superduktig och tog mig från A till B utan några bekymmer. Lycka och glädje fyller en då man inser att, herregud hon kan det här, jag kan lita på henne! För är det så att du

, som ledarhundsförare, visar tecken på osäkerhet, stress, frustration eller rädsla - så märker din ledarhund det. Det ger inte bara dig själv en jobbig känsla utan också din hund.
När vi skulle gå hem dock blev sagan inte lika vacker... Det hade snöat på rejält hela tiden och gräs plus asfalt var helt inbäddade och övertäckta av snö. Jag kände ingenting annat än mjukt knarrande underlag och försökte morska upp mig för att lita fullt och kravlöst på Hilli att ta oss hem.
Vi kom en bit på vägen, sen ber jag henne söka en hållpunkt, en stolpe, varav hon blir förvirrad och vi går runt runt i cirklar. Jag får kontakt med ett staket och en buske jag aldrig känt eller sett förut i hela mitt liv.
Många nya ledarhundsförare gör ofta samma misstag när de känner att något blivit tokigt. Man släpper selen för att ta fram vita käppen och börja försöka hitta något igenkännande som kan ge en hint om vart ni är någonstans. STORT misstag.. för i samma sekund du gör detta så slutar ledarhunden att jobba och blir istället lika förvirrad som du själv.

Jag ger i vilket fall upp ganska snabbt då jag inser att jag inte har den blekaste om vart jag är någonstans. Jag tar upp min mobil för att ringa någon som kan hjälpa mig men upptäcker då att jag endast har tre procent batteri kvar...!


Jaha, vad gör man då? Därute i snön, ensam med en nyutbildad tvåårig lerdarhund, fullständigt blind och gravt hörselskadad, med tre procent batteri kvar på mobilen och ingen som helst aning om åt vilket håll du ska gå.
Känslan där och då var faktiskt rent ut sagt förjävlig. Frustrerade tårar började fylla ögonen och en magkänsla av total maktlöshet spred sig vidare genom hela mig.

Jag ringer den första bästa jag kommer att tänka på, som inte kommer att fördöma eller fråga utan bara ställa upp och komma till undsättning. Mamma! Säga vad man vill om min kära mor men ställer upp, det gör hon alltid och i alla möjliga former då det verkar som mest omöjligt.
Hon var den här dagen ledig från arbetet vilket jag visste om. Jag lyckas få kontakt med henne och hinner säga tre ord - "jag är vilse..."
Jag hinner inte tala om exakt vart jag befinner mig, inte heller att jag är fruktansvärt olycklig och förbannad på mig själv... Jag hinner inte ens få ett svar ifrån henne innan min iPhone dör och jag står där med en urladdad mobil - min enda kontakttråd till omvärlden...

Jag böjer mig ner för att klappa om Hilli och försäkra hennne om att det inte är henne jag är arg eller ledsen på. Hon stackarn stod och tryckte sig mot mitt ben i tappert medlidande.
Plötsligt hör jag då någon säga bakom mig, i ganska morsk ton, "tänker du stå här i snön hela dagen eller vart är du på väg?"
Jag vänder mig om och försöker lokalisera vart personen står någonstans. Sväljer tårar och frustration och svarar att jag är på väg hem men att det inte är så lätt när det snöar och allt känns och tyr sig likadant under mina fötter.
Kvinnan, som visar sig vara 80+, själv ha synproblem och går med rullator, har sett mig ifrån sitt köksfönster och tänkt att hon måste gå ut för att hjälpa mig till rätta igen. Det är inte alla 80plussare som frivilligt går ut i snöoväder med rullator och allt... Vilken hjältinna! :)
Jag försäkrade henne om att hon bara behövde peka ut riktningen åt mig men hon insisterade på att följa mig hela vägen hem. Så med Hilli i koppel och med ena handen på hennes rullator så fick vi hjälp att komma till rätta. Vid infarten till mitt område hörs en bil komma i hög hastighet och sen tvärbromsa och tuta lätt. Jag menar ju det att min mamma är fenomenal och ställer upp oavsett vad. ;)
Slutet gott allting gott den dagen.

Känslan där och då var att jag aldrig någonsin ville gå ut i snön igen ensam. Aldrig någonsin!
Men Hilli behöver ju få komma ut, och det är sällan till hjälp att låta osäkerhet och rädsla styra över vad du ska göra. Så träning, träning, träning och åter träning. Och innan den vintern var slut så hade känslan helt och hållet övergått till raka motsatsen. Snön var inte längre något hot till mina och Hillis upptåg. Vi lärde oss snabbt att hitta sätt för att ta oss ut och runt hela Skärplinge till slut. Något jag aldrig förr hade trott att jag skulle kunna göra igen efter det att min syn gått förlorad.

Snart passserar vi två år tillsammans jag och Hilli. Det finns massvis med historier att dra om våra upptåg och galna äventyr. Det och lite till tänker jag nu försöka fylla den här bloggen med framöver.