Jippi!
Nu är jag inne i sjätte veckan som tillfälligt "bostadslös". Endast två veckor och fem dagar kvar tills stamrenoveringen beräknas vara över.
Ser så himla mycket fram emot att få flytta hem igen och känna att det är mitt space, mina regler och MIN SÄNG! Herregud efter dessa veckor tänker jag aldrig mer skiljas från den. Larvigt? Jag vet! Men så är det! ;)

För alla er som inte har upplevt en stamrenovering. Än mindre upplevt en som blind... JA! Det är ett sjujäkla projekt!
Jag hade bott i endast fyra månader i min tvåa men likt förbannat så samlar man ju på sig en massa prylar som sedan måste plockas undan, plastas över och tejpas för. Och jag är ju nu också själfallet den envisa typen och mån om min självständighet TROTS mina begränsningar... så jag gav ju mig tusan på att ordna med det mesta själv.

Ner med kökets och badrummets alla prylar i lådor. Stapla sedan allt på varann, plasta för, tejpa igen allt och se till sen att alla el-uttag är fria.
Nähä, flytta på den hylla, in med byrån där, bort med den hyllan och undan med den där grejen... Va? Räcker inte händerna till? Jamen använd fötterna då!
Ja? Ni kan nog säkert föreställa er.

Det här var ju bara början. Nu när allt börjar bli uppfräschat, det nya kommer på sin plats och de här sista detaljerna ska klaffa... Jag hade aldrig föreställt mig att jag skulle bli så pass knasig på alla frågor och beslut som kommer med ett stambyte. Jag måste välja färg och form på kakel i badrummet och köket, färg och material på golvet i köket och hallen, färg på klinkergolvet i badrummet...
Fatta hur hopplöst dum jag kan känna mig ibland? Hör mitt undermedvetna hånskratta åt mig och säga: men för fan? Välj något bara för tusan? Du är ju BLIND!
Ja, jag är blind men jag är den som känner att det är viktigt att det ska bli snyggt och matchande med färger och former. Sen får väl folk ruska på huvudet och viska bakom min rygg om de vill. :p

Det som är mest frustrerande för mig är att jag har väldigt svårt att måla upp "den rätta bilden" i mitt huvud. Jag får en syntolkning om var och hur, vilken färg, form och så vidare... Och sen är det bara ta kontakt med sin inre Michaelangelo och sedan bara hoppas på det bästa. Utefter det resultatet som blir så ska jag då ta ett beslut och känna att jag är nöjd med det. :p
Lättare sagt än gjort med tanke på att vi ju uppfattar saker vi ser på olika sätt. En brun färg kan vara mörkgrå för en annan och så vidare.

Men det har inte bara varit djupa suckar och masserande av tinningarna.
Faktiskt så har det också varit stunder som gett en riktigt "YES!-känsla". Exempelvis så ville jag riva bort den platsbyggda garderoben i hallen. För att öppna upp och få mer rymd. Både föräldrar och hantverkare har varit på mig och frågat saker som "är du säker?" Först har ja blivit osäker, eftersom jag känt mig något underlägsen då jag inte ser någotl. Men jag höll fast vid beslutet och nu efteråt så har reaktionerna varit "vad snyggt det blev! Bra beslut!"
Eller också när jag insisterade på att jag ville ha svart kakel i köket istället för vitt. Också det väckte först lite frågetecken, säkert fick jag några sneda blickar också som undrade om jag var frisk. :p Kaklet är ännu inte på plats där men efter att ha sett plattorna jag valt så är alla tvivel bortblåsta.

Två veckor plus fem dagar kvar...
Längtan är stor!