Åh, underbara morgon!
Jag har NOLL träningsvärk idag efter mina 800 meter i simhallen igårkväll. :) Känns bra!

Jag har säkert inte simmat på minst.. ja?.. ett halvår kanske? Men simhallen där jag känner igen mig bäst har nämligen sommarstängt från maj till september. Eh.. ja.. det är ju i för sig ett tag sedan det var september också.. ;)
N¨Nåja.. vi hoppar över den förklaringen.. det finns ändå ingen bra sådan. :)

Eftersom mina hörapparater inte tål väta så blir jag i princip helt döv när jag simmar. Att jag redan är blind också förklarar nog hur mycket tillit jag lägger på den som följer med mig till simhallen.
Nu och flera gånger dessförinnan har det varit mina föräldrar som följt med.
På så sätt blir det flera flugor i en och samma smäll tycker jag. ;)

*Jag behöver röra på mig.
*Jag litar fullt ut på mina päron.
*DOM BÅDA måste röra på sig.
*... och så blir det lite familjeumgänge på köpet.

Se där.. flera flugor i en och samma smocka! :)

Mina föräldrar har, som många andra föräldrar med döva och hörselskadade barn samt barn med dövblindhet, gått på teckenspråkskurs. Så kallad TUFF-kurs (teckenspråksutbildning för föräldrar).
Men i våran familj har vi i första hand använt tal. Det har funkat bra.. gör det fortfarande. Vi pratar till varandra och är det så att jag eller min syster inte hör så pratar vi lite högre. ;)

Men i simhallen så får det bli kommunikation på ett annat plan. I början, när jag hade synen kvar fortfarande, så fungerade det med gester och tydligt tal där jag kunde avläsa på läpparna och förstå allt pekande och viftande. Om jag inte förstod det så grabbade man tag i mig och pratade något högre rätt in i örat på mig. Då hörde jag utan problem.
Just den metoden.. att prata rätt så högt i mitt öra funkar än idag. Min hörsel har tack och lov inte försämrats så mycket de senaste åren. :)

Men... nu för tiden tycker jag inte det är så kul att precis ALLA ska få höra vad min mamma eller pappa skriker åt mig.
Det kan ju vara saker som:

Det simmar en stor kvinna i banan bredvid din!"
"Rätta till bikinin lite va!"
"Oj har du simmat 400 meter?"

.. ungefär sådär. :p
Jag menar.. jag kan ju inte höra, eller se för den delen, vad andra säger eller gör till varandra.. varför ska då hela lokalen behöva höra vad jag och mina föräldrar säger till varandra?
Nej.. nu är det dags för teckenspråket att ta mer plats i våra liv!

Igår gjordes flera tappra försök och det var inte så illa! :)
Det är bara några småjusteringar kanske som behövs så att det blir lite lättare.

För det första.. så måste den hand jag håller min hand på vara den som tecknar. Det är rätt meningslöst att vifta med den andra handen och teckna när jag ändå inte ser den eller håller min hand på den. ;)
För det andra så måste rösten stängas av eller dämpas lite när man tecknar.. annars kan man ju fortfarande avslöja tex att man tycker att personen i banan bredvid är kraftig.
Och sist så måste det nötas på mer! Ge inte upp om det blir tok eller fel.. bokstavera istället om tecknet blivit bortglömt.

Men jag är så tacksam ändå att dom försöker! <3
Det är inte bara teckenspråket utan också socialhaptisk kommunikation.
Att tala om på min axel eller arm att dom nu står bredvid mig,att jag simmar förbi dom eller tvärt om, att dom simmar iväg om det nu är så att jag själv står kvar... det är toppen!!

Tack vare det så tycker jag att det är kul att åka till simhallen. :)
Jag får komma igång och röra på mig och samtidigt så behöver jag inte känna mig isolerad eller utanför.. för det görs otroligt mycket försök till att jag ska vara med och veta vad som händer runt omkring mig. :)