Så mycket har hänt sen sist!

 

Strax efter nyår, om det nu inte var mitt på blanka nyårsafton, upptäckte jag att allt var väldigt suddigt. Färger flöt ut och former tappade sina linjer.

Det gick kanske 2 dagar innan jag öppnadde munnen för att tala om för föräldrarna att det var något som inte stämde.

 

För att göra en lång historia kort.

Efter att jag besökt läkaren kanske 4, 5 gånger så beslutades det att operation skulle göras.. igen.

Orsaken till det suddiga och det som försämrade min redan dåliga syn var ärrvävnadshinnor som växte samman framtill i ögat. Som väldigt grov gråstarr kan man enklare förklara det.

Först testade läkarna med laserbehandling. Jag får sitta i ett mörkt rum med huvudet i en vanlig ”undersökningsställning” medan läkaren, som sitter på andra sidan tittar med förstoringsglas och sen så fort han får in en träff så skjuter dom med laserenergi rätt på området som det är tänkt ska ”sprängas”.
Jag vet! Det låter allt annat än mysigt men det gör inte ont. Det gäller att jag sitter absolut stilla och inte rör mig en millimeter.

Rätt så krävande när man sitter käpprakt och måste hålla i sig med händerna på armstöden för att inte vilja rycka bak huvudet.

 

Behandlingen hjälpte inte. Inte ens efter 4 försök. Så då blev det upp och hoppa på operationsbordet igen.

 

Den 3 mars skrevs jag in och fick mitt rum. En 4-sal som jag tidigare bott i. Lite lustigt kanske, jag upptäckte att jag nu legat i 3 av salens 4 sängar. Nu har jag bara den längst in till höger kvar. Om jag nu hamnar där igen det får vi se!

 

4 mars kl 9 på morgonen opereades jag.

Den här gången fick jag först ligga i säng-väntsalen en bra stund innan jag fick komma in i förmaket och sen operationssalen.

Allt ljud man uppfattar då man inte ser.. jag hörde ventilationssystemet, hur folk gick och konverserade i koridoren utanför, hur lakanen prasslade då jag vände mig och den förbannade hårnätsgrejen man måste ha på huvudet.

Med så långt hår som mitt på huvudet, och att sen pressa in det i en fluffig papperssäck med resår… näe.. det blir bara katastrof. Inget hårstrå vill ligga kvar på plats och huvudet blir enormt baktugnt med tanke på hur trött man är själv på köpet.

 

En radio fanns också i rummet. Passengers ”Let her go” spelades och jag ville bara slänga kudden mot det förbaksade ljudet. Jag tyckte ju OM den låten! Nu är den förstörd eftersom jag förknippar den med ett tillfälle då jag mådde som sämst.

Jag låg och väntade på att få byta till en sandsäck till operationssäng, hade världens fulaste hårnät på skallen och var klädd för hundraelfte gången i en vit alltför stor skjorta som gav mig ett marshmallow-liknande utseende.

Allt var bara bläää helt enkelt!

Och så spelades en låt jag gillade… ännu mer blää!

 

Nu såhär i efterhand sitter jag och ler över vilken bild jag målar upp rent utseendemässigt av mig själv. Lägger jag till de lårhöga värmestrumporna jag drog på mig också innan så ger diet mig en sjujäkla läcker bild av mig själv. ;)

Men det är så man måste se ut när man är en av sjukhusets patienter.

 

Operationen misslyckades. Eller rättare sagt så lyckades operationen bra men syftet uppfylldes inte då den jäkla hinnan som skulle avlägsnas på en gång växte tillbaka igen.
14 dagar efter att jag lämnat sjukhuset var jag på återbesök och det visades ingen skillnad alls från före operationen.

 

Innerst inne visste jag om det. Jag märkte ingen skillnad alls när bandaget togs bort 24 timmar efter operaionen. Allt var fortfarande suddigt och det var knappt att jag kunde urskilja mina egna händer.

 

Så när läkaren mer eller mindre suckade när han lutade sig tillbaks efter undersökningen så visste jag redan vad som skulle komma.

Hinnan hade börjat gro igen och det fanns inget man kunde göra åt det. Operation är inte på tal, inte just nu. Man kan inte gräva hur många gånger som helst i ett öga utan att det tar alltför stor skada. Och sen rent psykiskt känner jag att jag inte orkar mer. Det räcker!!

Jag vill börja leva och rota mig själv så jag slipper denna berg-och-dalbana av osäkerhet, rädsla, bitterhet, ilska och ovetskap.

 

Det är jävligt tråkigt. Jag kommer aldrig kunna se igen och jag kommer fan sakna det varje sekund, minut, timme, dag, nat, månad och år resten av mitt liv.

Men jag ORKAR helt enkelt inte gå igenom fler ingrepp, behandlingar och allt vad det är för att försöka få bättre syn. Alla förhoppningar det skapar, besvikelsen över att resultatet inte uppnåddes och den jobbiga fysiska och psykiska smärtan under tiden.. det är helt enkelt inte värt det.

 

Så nu kör jag bara!
Jag tar en dag i taget, fokuserar på min rehabilitering och det liv jag vill och kan leva just nu.

 

Ena dagen kan jag stråla som en sol och nästa dag vara argt som ett bi eller ledsen som ett.. ja.. vad man nu säger.

Jag är numera funktionellt blind som det heter. Jag kan se ljus och mörker, skarpa kontraster om jag har tur och några enstaka färger.

 

Jag är livad av tanken att äntligen kanske kunna börja klättra uppåt på livsstegen och med det jag har kunna ta mig framåt.

Det är en rejäl utmaning men jag har sällan tackat nej till sådana.

 

Acceptera är ett starkt ord.. jag kan inte säga än att jag accepterat läget.. men något ditåt i alla fall.

Det gäller att gilla läget och göra det bästa utav det man kan och orkar. Annars fungerar ju inget!