Denna helg bröt jag isoleringen! Ingen mer färdtjänst! Nu skulle jag ta bussen!
Jag har länge tränat förflyttning  tillsammans med min synpedagog. Fram och tillbaks, fram och tillbaks, både till bussen, ICA och någon runda runt om i området.

För några veckor sedan bestämde vi att jag själv skulle ta bussen till Tierp och där möta upp henne och sen skulle vi titta runt på tågstationen där, fö att jag skulle lära mig hitta själv.
Och nu, i fredags, så var det bestämt igen att jag skulle ta bussen. Skillnaden denna gång var att jag skulle ta mig till bussen, ta bussen till Tierp och sen från bussen till tåget  som  skulle gå in mot stan. Helt själv!
Det jag visste var att min synpedagog skulle finnas i Tierp, hon skulle ha uppsikt över mig och om jag skulle bli osäker så skulle hon rycka in och hjälpa mig.

Men jag fixade det!
Herrejävlar så nervös jag var men jag fixade det! : )
Jag tog mig först till bussen, inga problem där, väl PÅ bussen är det största problemet att hitta en ledig plats och inte sätta sig på någon. Även om det kanske skulle vara mysigt att hamna i knät på en snygg snubbe men, nja… :p
Väl på bussen kunde jag ladda om och i huvudet gå igenom stegen jag lärt mig tidigare. Därifrån, rakt fram, följ åt det hållet och sen åt vänster osv.
Jag har åkt till Tierp minst tusen gånger i mitt liv så denna gång var inte annorlunda. Väl på stationen klev jag av, medveten att folk och min synpedagog hade ögonen på mig, men jag hittade ledstråket, följde det till trappan och sen var det bara raka spåret till tåget. : )
En äldre karl frågade mig vänligt om jag ville ha hjälp, jag kunde inte säga nej men jag förklarade att jag tränade och att jag måste lära mig ta mig fram själv. Han gick hela tiden bredvid mig tills vi skulle skilda vägar. Vissa människor är snälla!
väl uppe på perrongen visste ju inte jag vilket spår tåget skulle komma in på. Antingen det, eller det.. Jag vet det finns appar till telefonen där man kan se vilket spår och när  tåget kommer osv men inte tänkte jag på det då.
Förbannade mig själv i några sekunder men sen löste det sig. ”Tåg mot bla bla bla inkommer strax till spår bla bla bla” Ni vet som dom brukar säga i högtalarsystemet. Perfekt!
Nu är nästa utmaning hur jag hittar en dörr! Jag måste ju känna lämgsmed tåget vart dörren är, inte så himla kul med tanke på att det är ganska så skitigt. Men jag hörde hur folk steg av och på och följde då ljudet och sen hittade jag dörren. : )
Först då kom min synpedagog fram till mig och gav mig en klapp på axeln. Som att säga ”här är jag”.

Igår, söndag, var det dags att åka hem. Nu har jag världens bästa syster och svåger. De två var vänliga nog att hjälpa mig till och på tåget då jag inte  riktigt känner mig säker på Uppsala C.

Nu var jag minst lika skitnervös som i fredags över hur jag skulle hitta bussen, skulle jag hinna dit på 10 minuter och skulle jag hitta den jäkla trappan som leder ner från perrongen till vägen mot bussarna.
Det var motsol, mycket folk och jag var trött i ryggen efter packningen jag släpat med mig. Men jag hittade. Hittade busshållplatsen!
Utmaningen efter det var att komma på RÄTT buss…. från hållplatsen där går det 2 bussar. Vad jag tror så går ändå båda bussarna dit jag ska men det tar olika lång tid. Så medans jag, och alla andra väntar på bussen så står jag och grubblar över hur fan jag ska veta att det är just min buss som kommer. Självklart jag kan alltid fråga chauffören som kör men då ska jag höra vad han säger över allt motorbrummande och alla folk som ska på. Så när väl en buss kom så vände jag mig om och frågade rätt ut i luften vilket nummer detvar. Någon, vem den otroligt snälla personen än var, svarar och jag vet då att det är min buss!
Jag hittade dörren, chauffören hjälpte mig med kortet, för inte har han tid att jag själv ska hitta maskinen och stämpla. *suck*
Nåja, jag kom på bussen och jag satte mig inte på någon. STORT PLUS! :)

Väl hemma i Skärplinge tog jag mig, med någon svårighet hem och sen var jag bara så otroligt jäkla glad och stolt över mig själv! :D

En hel helg och ingen färdtjänst alls! Ok, vi åkte med syrrans färdtjänst EN gång i stan men eftersom det inte är min färdtjänst så räknas det inte! ;)

Jag känner äntligen att jag vågar ta mig ut, inte bara ut på promenad utan också ut och ta bussen vart jag än ska. En sån himla frihetskänsla!

Nästa steg är att lära sig hitta på Uppsala C och runtom i Uppsala!
Håll tummarna för att det går lika bra!!!  ;D