Här sitter jag nu!
Med en fet mugg med ångande te bredvid och en dator i knäet ^^
Jag är glad för snilleblixten jag fick om att börja blogga igen.
Jag tycker om att skriva och det är kul att framförallt veta att andra läser och ler åt det jag skriver lika mycket som jag ler själv åt det. : )
Åtminstone när det gäller de gladare och positiva sakerna förstås!
Det som inte är lika glatt är väl ingen höjdare att läsa direkt men det är i alla fall skönt att få skriva av sig.

Jo vad har hänt? Jag har tappat näthinnan, igen… jag tänker inte dra igång en föreläsning och förklara vad allt betyder och är nu, det finns ändå alltid något svar på google : )
Men ja, jag ser ännu sämre nu än vad jag gjort innan, visst jag hade ingen supersyn då heller, krockade med saker, slog i knän och fötter och herregud allt möjligt, men det är smällar man får ta när man är som jag.
Men nu vågar jag inte gå långt utanför dörren utan en vit käpp antingen i handen eller i bakfickan där den annars brukar vara. Det är en trygghet liksom : ) även om det inte är världens roligaste att vifta med en ful vit pinne, som många kallar den, så är det en trygghet att veta att den hjälper. I de flesta fall i alla fall : )
Men det var en tuff dag, minns den fortfarande. Jag var glad, skulle åka buss sen tåg in till stan för att få min efterlängtade Ipad. Det skulle bli så kul att testa den och se om det skulle ge något som hjälpmedel för mig. Jag stoppade musik i öronen som jag brukar och halvspringer till bussen. Hoppar på och njuter av alla möjliga låtar på g till Tierp. När jag kliver av bussen tar jag tio steg och "pang" det blir halvmörkt. Vänstra hälften av synfältet svartnar, bara sådär *knäpp*.
När jag väl tagit mig till akuten i sthlm så visar det sig att det inte är näthinnan utan det är slöjor i själva glaskroppen som simmar runt och "täcker för" synfältet.
Så från att ha varit nere på botten, allra djupaste botten, så skjuts jag upp som en kanonkula till absolut maxglädje. Det skulle gå över! Det skulle försvinna! Jag skulle få se igen!
Jag kommer aldrig glömma pappas face när jag satt i bilen och stortjöt att livet var fanimej inte rättvist och allting kan dra åt helvete. Och sen på vägen hem satt jag och sjöng med Bruce Springsteen och skrattade och log som ett fån hela vägen hem.

Nästa dag, fredag, var det ingen förändring, och jag var fortfarande på topp. Det skulle gå över! Det blir bra! Jag slet ut garderoben på golvet i jakt på min blå klänning som jag bestämt mig för att ha på Mosters 50-årsfest dagen därpå. Jag packade väskan, var mig själv helt enkelt.
Lördagen kom, och jag var glad att komma hemifrån, jag skulle på fest, träffa kusinerna och annat trevligt folk.
Tar mig till Tierp och sätter mig sedan i bilen med föräldrarna och åker mot Enköping.
Fortfarande ingen förändring. Det skulle bli bra. Det ordnar sig. Du ska på fest nu och träffa människor och ha kul!
Någonstans mellan Uppsala och Enköping så somnar jag till, kanske en kvart, tjugo minuter innan jag vaknar igen. Det är kolsvart. Jag hör att motorn går och känner att bilen rör sig, hör regnet smattra mot rutorna. Men jag ser ingenting.
Paniken slår till som en hård käftsmäll men jag lyckades lugnt fråga pappa ifall det var mörkt ute.
När han svarade att det var mulet men inte mörkt så kom tårarna, rädslan och ilskan igen. Jag var så förbannad, på vem är svårt att säga, inte på någon egentligen men bara på allt… att allt skulle händ mig och livet suger rent ut sagt och, ja allt som körde igenom huvudet.
Jag sa att jag ville hem, "vänd om bilen, jag vill inte" men vi var så nära och det skulle vara oartigt att inte gå med in. Det höll jag med om, så jag tänkte på att jag skulle få träffa människor jag tyckte om och att få säga "Grattis" och krama om min moster.
Så jag gick med in, fick andas djupt och knipa ihop ögonen för att inte börja tjuta igen och för att också tänka mer på att jag inte såg någonting för att jag blundade. "Jag blundar, det är ingen fara, jag blundar, det är därför det är mörkt"
Min syster kom och kramade om mig och pussade mig på kinden som hon brukar, jag ler och säger att jag blundar för jag vill inte se att det är mörkt på riktigt.
Hon tar min hand och trycker den och leder mig ram mot rösterna längre in i lokalen.
"Här Tessan, honom känner du väl igen?" Jag får en hand i min och hör mitt namn och får sedan en hård kram. Där brast det. Jag kunde inte hålla emot längre, jag var så arg, ledsen och rädd och alltihop kom på en gång. Tårar.
Det var min kusin, han hälsade glatt på mig och frågade hur det var. Men jag såg honom inte.
Jag kunde bara skaka på huvudet till svar och knipa igen ögonen igen för skulle jag öppna munne så hade jag säkert skrikit.
Jag hörde hur föräldrarna hälsade också och förklarade hur det var innan jag kände ytterligare två armar om mig. Min moster.
JAg skämdes så att jag låtit tårarna komma men det gick helt enkelt inte att stoppa det.
Resten av kvällen blev en glädje för många, och fortsättningen på en mardröm för mig. Många hälsade, kramade och skakde mina händer, men jag såg ingen av dom.
De hämtade mat och dricka åt mig, men jag varken ville eller kunde äta, och att tvinga i sig mat är inte så himla kul. Vinet var gott kommer jag ihåg.
Och pappa fick mig att skratta till när han skulle beskriva folk vad dom gjorde och sa och hur alla satt vid borden.
Lika efter dansen dom hade fått lärt sig kom han och satte sig, tog mina händer och började visa med helt obegripliga rörelser hur dom hade fått göra.
JAg fick höra beröm om min klänning, hur fin jag var och mitt hår hur fint det var med slingor. Men det kändes inte lika roligt att få komplimanger när man mådde som allra sämst.

Måndagen efter åkte jag in till akuten igen, tjatade på sköteskorna att jag ville träffa min egna läkare, som kunde mina ögon och min historia där. Så jag fick komma upp på avdelningen och efter 5 minuter kommer han ut och frågar mig om jag tycker att han ser bra ut. Vilket jag svarar nej på eftersom jag inte kunde se honom.

Idag är jag glad att jag gick på festen ändå, för det var kul att höra allas gratulationer, sång och höra hur jobbigt det var att dansa i högklackat och i för tajta brallor.
Nu är jag operarad två gånger för min näthinneavlossning, och det väntas två operationer till, om jag har tur så bara en men man vet aldrig.
Det är bara att hoppas på det bästa och se hur det artar sig. Antingen blir det bättre och jag får syn så jag kan ta mig fram, eller så blir det som det är, eller värre, men jag kommer kunna ta mig fram då också.
Det kommer bara krävas mer träning och mer energi.
Men jag har redan bestämt mig, den här fighten ska jag vinna! : ) på ett elelr annt sätt!

Nu väntar jag till åskan har slutat banga bland molnen och solen kommer fram igen. Har hört en brandbil rycka ut och tre eller fyra bilar tuta som galna trumpeter.
Det är spännande ändå vad man får uppleva härute på "landet" : )

Teet är urdrucket och jag sitter och ler trots alla minnesbilder jag fått i huvudet.
För jag vet, någonstans djupt inom mig.. Att jag är en envis jävel, och kommer göra allt jag kan för att klara av det här!
Så kör hårt! : )